Barn. Livets gåva. Aldrig har man
upplevt sådan glädje. Livet får en ny mening och lever gör man inte längre enbart för sin egen skull, utan för sitt barns. För ingenting är viktigare. Lever för att barnet ska få de bästa förutsättningar i livet. Plötsligt ser man alla faror så tydligt. Inte bara små föremål som gärna stoppas i munnen, faror i trafiken eller rädsla för att barnet ska sätta matbitar i halsen och kvävas. Utan även rädslan för den värld de ska växa upp i. Är det rättvist att de fått födas in i en värld som sakta men säkert krackelerar? Jorden mår inte bra. Den ena naturkatastrofen efter den andra avlöser varandra. Isar som smälter, temperaturer som stiger och ozonlager som förtunnas mer och mer. Känslan av maktlöshet infinner sig. Hur mycket man än vill skydda sitt barn så går det inte att själv lösa miljöfrågorna. Att vi, jordens invånare samarbetar är ett krav. Den klassiska klyschan: “Ingen kan göra allt men alla kan göra något” är så sann. Tänkte på vad vår familj skulle kunna bidra med. Miljöfrågan har verk
ligen blivit en viktig fråga för mig. Känns som att man på något vis borde kunna hjälpa till. Det får inte ta för lång tid för som småbarnsförälder är tiden ingen vara som finns i överflöd. Den tid man har ska gå åt till att leka och busa. Har kommit fram till att en sak man skulle kunna göra är att källsortera och engagera sig mer i hur avfallshanteringen i bostadsföreningen ser ut. Har kollat runt lite på nätet och sett att Rubin.nu erbjuder miljövård. De installerar bland annat sorteringskärl och ordnar även med hämtningsföretag. Helt klart värt att kolla närmare på. Att vårda miljön är att vårda våra barn.
